Maria hade alltid varit rädd för att säga vad hon tyckte. I åratal hade hon låtit sina åsikter förbli outtalade, begravda under lager av tvivel och rädsla för avvisning. Hennes relation till sin mamma var särskilt svår på grund av detta. När Maria växte upp hade hennes mamma varit en stark kvinna med starka åsikter. Varje gång Maria försökte uttrycka sig avfärdade hennes mamma hennes tankar som barnsliga eller irrelevanta. Till slut slutade Maria att försöka helt och hållet. Nu, vid trettiotvå års ålder, var Maria förlovad med en underbar man vid namn Thomas. Han var tålmodig, snäll och uppriktigt intresserad av hennes tankar. Men även med honom hade Maria svårt att dela sina verkliga känslor. En kväll märkte Thomas att Maria verkade frånvarande under middagen. Han frågade henne om något var fel, och hon skakade bara på huvudet och log. Men Thomas kände henne för väl för att acceptera det svaret. 'Jag kan se att något stör dig', sa han försiktigt. 'Snälla, prata med mig.' Maria tog ett djupt andetag. Hon ville berätta för honom om bröllopsplanerna, om hur hennes mamma tog över varje beslut. Men orden kändes fast i halsen. 'Det är ingenting', viskade hon och tittade ner på sin tallrik. Thomas sträckte sig över bordet och tog hennes hand. 'Maria, vi ska snart gifta oss.' 'Vi måste kunna kommunicera öppet med varandra.' Hans ord berörde henne djupt. Hon visste att han hade rätt. Om hon inte kunde dela sina bekymmer nu, hur skulle deras äktenskap överleva de svåra tiderna framöver? 'Min mamma gör mig galen', erkände Maria till slut. 'Hon har en åsikt om allt, och hon tar aldrig hänsyn till vad jag vill.' Thomas nickade och uppmuntrade henne att fortsätta. 'Berätta mer', sa han. Maria kände en tyngd lyftas från hennes axlar när orden började flöda. 'Hon vill ha rosa rosor, men jag föredrar vita liljor.' 'Hon valde en dyr lokal i centrum, men jag ville ha en trädgårdsceremoni.' 'Varje gång jag försöker säga emot får hon mig att känna mig skyldig.' 'Har du berättat för henne hur du känner?' frågade Thomas. 'Nej', erkände Maria. 'Jag har aldrig kunnat stå upp mot henne.' 'När jag var ung lyssnade hon aldrig på mig, så jag lärde mig att vara tyst.' Thomas klämde hennes hand. 'Du är inte den lilla flickan längre.' 'Du har en röst, och den förtjänar att bli hörd.' Följande vecka kom Marias mamma på besök. Hon anlände med tygprover för bordsdekorationerna och hade redan bestämt färgerna utan att fråga Maria. 'Jag tycker blekgult skulle vara vackert', sa hennes mamma och bredde ut proverna över bordet. Maria kände hur hennes gamla instinkter vaknade till liv. Hon ville nicka och hålla med, för att undvika konflikt. Men då mindes hon Thomas ord och löftet hon hade gett sig själv. 'Faktiskt, mamma', sa Maria, hennes röst stadig trots hennes bultande hjärta, 'föredrar jag salviagrön.' Hennes mamma tittade upp, förvånad. För ett ögonblick var det tyst. Maria förberedde sig på kritik eller besvikelse. 'Salviagrön?' upprepade hennes mamma och studerade tyget. 'Jag antar att det skulle kunna fungera.' Maria kunde knappt tro det. Hennes mamma hade inte avfärdat henne. Hon hade inte brutit ut i ilska. Hon hade helt enkelt accepterat Marias val. Uppmuntrad av denna lilla seger fortsatte Maria. 'Jag vill också diskutera lokalen.' 'Thomas och jag skulle verkligen föredra en utomhusceremoni.' Hennes mamma lade ner tygproverna. 'Men lokalen i centrum är så elegant', protesterade hon. 'Jag vet att det är vackert', erkände Maria, 'men det känns inte som oss.' 'Vi vill ha något mer intimt, omgivet av natur.' Hennes mamma var tyst en lång stund. Sedan suckade hon. 'Du har verkligen tänkt på det här, eller hur?' 'Ja', sa Maria bestämt. 'Det här är vårt bröllop, och jag vill att det ska spegla vilka vi är.' Till Marias förvåning mjuknade hennes mammas uttryck. 'Jag insåg aldrig att jag pressade dig så hårt.' 'Jag ville bara att allt skulle vara perfekt för dig.' Maria sträckte sig fram och rörde vid sin mammas arm. 'Jag uppskattar att du vill hjälpa.' 'Men jag behöver fatta dessa beslut själv.' 'Kan du förstå det?' Hennes mamma nickade långsamt. 'Jag glömmer ibland att du inte är min lilla flicka längre.' 'Du har blivit en stark, kapabel kvinna.' Tårar steg upp i Marias ögon. Det var ord hon hade längtat efter att höra i så många år. 'Tack, mamma.' 'Det betyder mer för mig än du vet.' Den kvällen ringde Maria till Thomas för att dela nyheterna. Han lyssnade med stolthet när hon berättade om samtalet. 'Jag är så stolt över dig', sa han. 'Hur känner du dig?' 'Fri', svarade Maria utan att tveka.
Swedish Story (B1)Att möta en rädsla
Denna B1 Svenska-berättelse är designad för mellannivå som lär sig Svenska. Den innehåller enkelt ordförråd och korta meningar för att hjälpa dig förbättra dina läs- och lyssningsfärdigheter. Klicka på valfritt ord för att se översättningar och höra uttalet.
About this story
Maria har alltid varit rädd för att säga sin mening, särskilt till sin kontrollerande mor. Med uppmuntran från sin fästman Thomas hittar hon äntligen modet att uttrycka sina önskemål för bröllopet, och förvandlar sin relation till sin mor.
Translations in English
Linked wordUnderlined wordOther words
Comprehension Questions
4 questions
1
Varför var Maria rädd för att säga vad hon tyckte?
2
Vad uppmuntrade Thomas Maria att göra?
3
Vilken färg föredrog Maria för bordsdekorationerna?
4
Hur kände Maria sig efter att ha sagt ifrån mot sin mor?
Vocabulary
40 words from this story
