Maria hade arbetat på samma företag i sju år. Hon var marknadschef och hade ett team på fem personer. Hennes lön var bra, och hennes kollegor var vänliga. Men något hade stört henne i månader. Hon kände sig fast i sin position utan utrymme för tillväxt. Varje morgon satt hon i trafiken och undrade om detta var allt som livet hade att erbjuda. Hennes passion för marknadsföring hade sakta bleknat under åren. Hon hade alltid drömt om att starta sitt eget företag. Förra helgen hade hon träffat en gammal vän som nyligen hade sagt upp sig från sitt företagsjobb. Hennes vän drev nu ett framgångsrikt bageri i stadens centrum. 'Att ta den risken var det bästa beslutet jag någonsin tagit,' hade hennes vän sagt till henne. De orden hade stannat hos Maria hela veckan. På måndagsmorgonen kom Maria till kontoret tidigare än vanligt. Hon satte sig vid sitt skrivbord och såg sig omkring i det öppna kontorslandskapet. Allt såg ut precis som det hade gjort de senaste sju åren. Samma beige väggar, samma lysrör, samma kaffemaskin. Hon tog ett djupt andetag och fattade ett beslut. Idag skulle bli dagen då hon skulle säga upp sig. Hennes hjärta slog fort när hon öppnade sin laptop. Hon började skriva sitt uppsägningsbrev. 'Bäste herr Henderson,' skrev hon. 'Jag skriver för att informera dig om mitt beslut att säga upp mig från min position som marknadschef.' Hon pausade och stirrade på skärmen. Gjorde hon verkligen detta? Tvivel började smyga sig in i hennes sinne. Tänk om hon inte kunde hitta ett annat jobb? Tänk om hennes affärsidé misslyckades? Vad skulle hennes föräldrar tänka? Hennes kollega Thomas gick över till hennes skrivbord. 'Du ser orolig ut,' sa han. 'Är allt okej?' Maria minimerade snabbt dokumentet på sin skärm. 'Ja, allt är bra,' svarade hon med ett tvunget leende. 'Jag tänker bara på ett projekt.' Thomas nickade och gick därifrån. Maria tittade på klockan på sin dator. Klockan var halv tio, och herr Henderson brukade komma klockan tio. Hon hade trettio minuter på sig att avsluta brevet. Hon fortsatte skriva och förklarade sina skäl för att sluta. Hon skrev om att vilja söka nya utmaningar och personlig utveckling. Hon tackade företaget för de möjligheter hon hade fått. Till sist skrev hon att hennes sista dag skulle vara om två veckor. Hon läste brevet tre gånger innan hon skrev ut det. Hennes händer darrade lite när hon tog upp den utskrivna sidan. Exakt klockan tio kom herr Henderson in på kontoret. Han var en lång man i femtioårsåldern med grått hår och ett strängt uttryck. Maria reste sig från sin stol. 'Herr Henderson, har ni en stund?' frågade hon nervöst. Han tittade på henne med nyfikenhet. 'Självklart, Maria. Kom till mitt kontor.' Maria följde efter honom in i hans hörnkontor med glasväggar. Hon satte sig i stolen mitt emot hans stora träskrivbord. 'Vad kan jag göra för dig?' frågade han och lutade sig bakåt i stolen. Maria tog ett djupt andetag och räckte honom brevet. 'Jag har bestämt mig för att säga upp mig,' sa hon, hennes röst darrade lite. Herr Hendersons ansiktsuttryck ändrades från nyfikenhet till förvåning. Han läste brevet noggrant utan att säga ett ord. Efter en lång paus tittade han upp på henne. 'Jag måste säga att detta är ganska oväntat,' sa han. 'Du har varit en av våra bästa chefer.' 'Tack,' svarade Maria. 'Men jag känner att det är dags för mig att gå vidare och prova något nytt.' Herr Henderson nickade långsamt. 'Jag förstår,' sa han. 'Får jag fråga vad dina planer är?' Maria tvekade ett ögonblick innan hon svarade. 'Jag vill starta mitt eget konsultföretag,' erkände hon. 'Jag har tänkt på det länge.' Ett litet leende dök upp på herr Hendersons ansikte. 'Vet du, jag gjorde samma sak för trettio år sedan,' sa han. 'Jag lämnade ett bekvämt jobb för att starta det här företaget.' Maria blev förvånad över hans ord. 'Det var det läskigaste men också det bästa beslutet i mitt liv,' fortsatte han. 'Jag önskar dig all lycka, Maria.' Maria kände tårar bildas i sina ögon. 'Tack för att du förstår,' sa hon. De skakade hand, och Maria gick ut ur kontoret. När hon återvände till sitt skrivbord kände hon sig lättare än på flera år. Tyngden som hade tryckt på hennes axlar var äntligen borta. Thomas märkte förändringen i hennes ansiktsuttryck. 'Du ser annorlunda ut,' sa han. 'Hände det något?' Maria log genuint den här gången. 'Jag har precis sagt upp mig,' sa hon. Thomas ögon vidgades av chock. 'Vad? Är du seriös?' frågade han. 'Helt seriös,' svarade Maria. 'Jag ska starta mitt eget företag.' Thomas var mållös ett ögonblick. Sedan log han och klappade henne på axeln. 'Bra för dig, Maria,' sa han. 'Jag visste alltid att du var ämnad för större saker.' Den kvällen gick Maria hem och kände sig spänd på framtiden. Hon visste att vägen framåt inte skulle bli lätt. Det skulle finnas utmaningar, motgångar och stunder av tvivel. Men för första gången på flera år kände hon sig verkligt levande. Hon gick inte längre bara genom vardagens rutiner. Hon tog kontroll över sitt öde. När hon tittade ut genom sitt lägenhetsfönster på stadsljusen, log hon. Ett nytt kapitel i hennes liv var på väg att börja.